Jag växte upp med tjejerna , våra familjer hade ett bra band , föräldrarna var bästa kompisar och det blev vi också .. De skulle handla en present till sin mamma , hon fyllde år dagen efter olyckan .. det var en så bisarr känsla .. att höra att de inte fanns mer , att de aldrig kom hem igen .. det var hemskt , minns allt , fast i slow motion .. de förtjänade verkligen mer , allihop .. så hemskt att åka till deras hus nu .. det som tidigare var glatt e nu så tyst ... inga fler skratt .. saknar dem ..
vet inte varför jag började skriva här men alla behöver ibland svar och bekräftelse för att läka vissa sår ...

Mm.. Det var ett hastigt slut. Mirre kallade du dig va? Var det du som var med på Öland en gång? Brunt hår? Eller det kanske inte var du? Det kanske var en annan tjej..?
Vi fick reda på det dagen efter när vi såg alla löpsedlar med bilen på. Mamma fick onda aningar och vi fick det bekräftat några dagar senare.. Nåja, det är sant som du skrev, man vet inte varför man skriver saker, varför man ibland påbörjar en text, man känner en storts förvirring i stor förtvivlan. Såren blir aldrig läkta men dom kan alltid kännas bättre med en bamseplåster.

Jag kommer ihåg den dagen då flickorna skulle begravas. Vi hade idrott precis den timmen och jag hade valt att inte gå på begravningen eftersom jag inte klarar av sådant. Men jag kommer ihåg att min idrottslärare tog mig åt sidan och frågade hur det var med mig. Och jag vet inte ens varför jag skrev det här men det kändes som att det behövdes. IBland han man liksom tovor som man måste reda ut.

Usch, jag hoppas jag slipper bli av med fler personer som jag tycker om. Nu har fyra gått bort och jag vill slippa gå igenom sådant här igen.

Vila i frid, Klara, Karro, Kattis och Malin.