Ibland känns vissa dagar tyngre än andra.. som idag till exempel.
Igår var det årsdagen för när Karolin och Katrin gick bort. Det har helt allvarligt talat gått fyra år sedan no alla fyra hastigt slets bort från alla nära och kära.

En olycka med fyra döda och en skadad, fyra döda och en överlevande.
Det är tungt, hårt och fruktansvärt orättvist.

Jag har inte varit vid er grav sedan minnesstunden som hölls för tre år sedan. Jag var inte heller på begravningen eftersom jag inte är så stark att jag skulle klara av det. Minnesstunden var tillräckligt jobbig för mig. Jag kom in i kyrkan, kramade föräldrarna och satte mig på bänken tillsammans med mina föräldrar och min fina Jonatan. Jag ansträngde mig, jag grät floder och mådde fruktansvärt dåligt. Usch. Det är så himla orättvist. Nu när minnena från resorna, lekarna och alla övriga minnen spelas upp i mitt huvud så känns det ledsamt och jobbigt.

I helgen var det jobbigt. Jag var onykter och när jag kom hem till min älskade Jonatan så bara spruta tårarna ut och det verkade inte sluta heller.

Men det är såhär livet är, man måste gå vidare trots livets motgångar och orättvisor. Man kan inte göra något åt ödet. Var-och en person har varsitt öde som vilar på dess axel, det kan vara ett bra öde (att man tex träffar någon speciell) eller ett mindre bra öde.

Nåja, nu har jag fått skriva av mig lite.. så nu ska jag läsa vidare i Jackie Ferms blogg. Gå in läs inlägget om hennes bror Jack som även omkom i den här bilolyckan, hon nämner Karolin och Katrin och den andra killen som även omkom.

Här finns en artikel som berättar om händelsen, artikel.