Jag gnager sönder mig själv, inifrån och ut. När ska jag bli nöjd egentligen? Och när f-n är min tur att känna att jag skulle kunna bli avundsjuk på mig själv och inte på andra? När ska jag sluta se ner på mig själv hela tiden?

Stora frågor.

Jag vet inte vad det är med mig men det finns så jäkla mycket som jag vill ändra på hos mig själv. Min fula näsa, mina fula ben, mitt fula ärr på kinden, mitt hår osv. Det tar aldrig slut! Jag är missnöjd med andra delar och allt. Jag blir alldeles galen, vill rycka av mig håret eller något.

Jag kan aldrig bli så smal som jag vill bli eftersom jag har en benstomme som går emot mina drömmar. Jag är absolut inte tjock men jag har en drömbild i mitt huvud som jag aldrig kan efterlikna.

Mitt hår, ja tjena! Jag fick klippa av miv mina dyra extencions eftersom dom fuckade till sig totalt efter resan så nu är det lite längre än till axlarna. God damn it. Jag är så fruktansvärt trött på mig själv! Kan jag aldrig bestämma mig över hur jag vill se ut? Snelugg? Halvlångt hår som inte ens är "mitt eget".

Varsågoda, här har ni mina svaga sidor, mina brister. Stark och hårdhudad till det yttre men innerst inne är jag också mänsklig, jag har också en väldigt svag person inuti mig precis som alla andra. Och det konstiga är att jag hela tiden ska vara alla andra till lags och höra på deras jävla problem som jag inte ens vill ha att göra med. Men vad får jag tillbaka? En stor skopa skit om hur ful, dålig och tjock man är. Tack.

Jag vill bara bort från jobb och leva. Hitta mig själv så att jag ska kunna trivas för jag orkar inte med att vara så missnöjd med allt som har med mig själv att göra längre. Jag vill kunna vara som andra, vill kunna acceptera mig själv så som jag är. Jag är Jenny, en Jenny som aldrig kan bestämma sig över hur jag vill ha det.
Jag vill finna ett inre lugn så att jag kan få lite självkänsla för den är som bortblåst.

Hade jag haft pengar så hade jag förändrat min kropp från topp till tå.

Jag vet om att jag ofta är väldigt positiv i mina inlägg och att det ofta är bilder på mig själv men som sagt .. ibland tar det jobbiga över. Men det är såhär jag mår hela tiden trots min fasad som jag är illa tvungen att ha.

Och jag letar inte efter medkänsla. Ni har ett val, att acceptera hur folk omkring er mår eller glädja er över min olycka.