Det är alltid lättare att gå upp än ner i vikt, vilket de flesta har märkt. Jag har iallafall märkt det, dock har mitt skett under tre år och det är under dessa år jag gick i gymnasiet. Jag valde en mindre smart linje, kock vilket leder till många fina middagar och fina frestelser.

Tre dagar i veckan var vi antingen på praktik eller på ett ställe dom heter Parapeten där vi hade lektioner. Parapeten är ett ställe som är öppet för allmänheten och där tillagas alla rätter som vilken restaurang som helst. En, två och tre rätter, desserterna var ju de mest intressanta för de flesta. Mhm, ja tårt-och kakvagnen var som mest populär och där fanns hundra olika tårt eller kaksorter, bakelser ja allt ni kan tänka er.

När man var lite seg i kroppen efter att ha tillagat mat under några timmar på förmiddagen så kändes det som om man var lite extra välförtjänt av en god chokladkaka eller vad som nu frestade för dagen. Detta var inget positivt alls.

På den gamla goda tiden då tränade jag väldigt intensivt, det var hästar, fotboll och massa annat. De mesta av den tiden av mitt liv tillbringade jag på fotbollsplanen tillsammans med tre olika lag. Träna, spela match osv. Ja det var fotboll var och varannan dag, ni vet det krävde mycket eftersom jag spelade främst i F17, B-Laget och i A-Laget. A-Laget var ett bra lag som låg i div. 2 så detta gjorde att jag ställde höga krav på mig själv, alltså tränade mycket och gjorde av med fler kalorier än jag tog in.

Den dagen då världen gick i bitar var den dagen då mina knä totaltpajja. Det var den dagen jag trillade ihop och min tränare nästan bar mig av planen. Jag trodde aldrig att knäna skulle gå i tusen bitar men det gjrde dom. Jag klarade inte av all fotboll. Likväl trots min tränares förbud rörde jag på mig ändå. Jag ljög för honom, jag kom till träningen och sa att jag inte hade ont trots att jag nästan grät inombords för att jag ville göra det som jag verkligen älskade.
Till slut blev jag avstängd och jag kom aldrig mer tillbaka. A-Lagets tränare och dess ansvariga ringde och jag klickade, när jag väl svarade så ljög jag. Jag hade vid det här tillfället insett att det inte funkade längre.

Det var efter det här allt blev fett. Jag åt ju precis som jag gjort förut men jag tränade inte. Allt läggs ihop och det blev som det blev.
Jag ångrar allt, hade det inte varit för mina knä som bråkade hade jag fortsatt med det jag älskade, fotbollen. Tänker ofta på en comeback men en röst inom mig säger att det inte funkar.

Men nu är jag på nya och starka fötter och gör annat. Jag tränar på fina Aktiverum och jag fullkomligt älskar det, röra sig och styra själv. Jag har inga matcher att se fram emot, inget att springa sönder benen på mig själv för. Jag har ett mer självständigt liv utan fotbollen, jag är inte längre bunden till att gå och träna.

Ja här i livet ska vi ta oss igenom olika skeden och stadier, lära oss och sörja. Jag har tack vare mina olycklia minnen blivit starkare och är trots allt väldigt lycklig för nu har jag tid att leva.