Ångest över att helgen snart är överstökad. Ångest över att jag tränat bort den mesta tiden då jag skulle ha umgåtts mer med min Jonatan. Ångest över att jag inte känner för att simma imorgon.
Söndagsångest suger, jag hatar det.

Vill vara ledig, vill bara vara för mig själv en enda liten stund.. Det hade räckt med 5 minuter, bara det hade räckt gott och väl.
Ni ser, det enda jag gör om dagarna är att gå upp ur sängen, fixa mig och sedan jobba. Efter jobb åker jag direkt och tränar så att benen nästan knäcks på mitten. Efter träningen åker jag hem och då är jag så slut i kroppen att jag knappt orkar äta. Hamnar framför TVn och halvslumrar. Någon timme senare är det tid att sova.

Jag kämpar och håller igång, äter nyttigt och mår toppen.
Men innerst inne känns det värre och värre, jag sätter träningen före allt. Hinner knappt träffa vänner eller Jonatan. Allt handlar om min kost och min träning, allt allt allt!

Visst jag är inte jätte långt från mitt högt uppsatta mål och jag kämpar så att tårarna nästan rinner vareviga dag. Sätter mig i omklädningsrummet med huvudet mellan knäna och känner hur tårarna bränner.. Men varför gör dom det? Jag är inte ens ledsen.. Jag har ju världens bästa liv, helt underbar familj, en helt fantastisk pojkvän som betyder allt för mig och jag har de bästa vännerna. Varje månad har jag en bra inkomst och kan köpa det mesta jag vill, kläder smink, skor you name it.

Tröttheten tär mig i ryggen, den kommer sakta krypande. Snart behövs en verklig paus från sagolandet. En rejäl paus.
Jag längtar tills sommaren, längtar till Rhodos.

Imorgon är det ny vecka och jag ska fortsätta i samma tag och vara duktig och känna att jag är på väg i rätt riktning, eller iallafall fortsätta.

Vi hörs imorgon, nu ska jag sova.